abinitioadfinem

Det finns så oändligt mycke fler bilder & minnen!
Det finns I N G E N T I N G som vi INTE har gjort eller varit med om, absolut ingenting!
Jag saknar dig så otroligt jävla mycke! Jag saknar hur vi stiger upp mitt i natten å du gör dina speciella, goda mackor till oss båda. -Till ett stort Oboy glas. Eller hur vi satt ute på ballkongen hela nätter å kjedjerökte och snackade en massa skit! Eller alla jävla kvällar framför tvn, eller datorn. Alla våra "lilllördagar" (typ varenda dag i veckan) och alla våra RIKTIGA lördagar. Eller alla våra dumma ider, som vi hade precis varenda dag!

Hela jag blir alldeles varm när jag tänker tillbaka, när jag tänker på dom åren vi haft.
Alla nätter, alla dagar, allt var så bra. Vi var så bra!
Jag är så glad, så tacksam -jag tror aldrig jag riktigt tackat er ordentligt! Men jag gör det nu, för utan dig och M-L hade jag förmodligen inte suttit här nu. Ni öppnade eran dörr och den stod alltid öppen för mig. Alltid alltid alltid! Jag mådde så bra oss er, och jag har aldrig någonsin bott så tryggt, eller mått så bra som jag gjorde.
Jag är så tacksam, för platsen jag fick hos er! Verkligen ♥

Åågud, sista dagen var hemsk! Sista dagen borde inte ha fått ske. Det tär så förbannat mycke innombords!
Jag bär på så jävla mycke hat, ilska.. Mot alla som bara förstörde för mig, förstörde för oss!
-Vi var hemma hos dig å packade lite kläder som vi skulle ha med oss när vi skulle fara å hälsa på hos Bea efter skolan. Allt var så jävla precis som vanligt! Vi skrattade, vi fulade oss, vi skojade och hade oss. Ingen av oss kunde ana att soc&polisen stod å väntade på att plocka mig. Det gjorde så ont, så ont! Båda två grät så jävla mycke, dom bara drog i väg med mig, jag fick inte ens säga hejdå, dom bara slet med mig.
Allt var så jävla galet, jag var så chockad å allt bara.. Det gjorde så ont, sååååååå ont!

Efter det har åren bara flygit förbi..
Ett år i familjehemmet, vi sågs max två ggr, och det var så stelt, å så konstigt..
Sen gick återigen år, på Hvb-hem och anstalten.. Om jag ska vara ärlig räcker nog inte ord till.
Ingenting räcker till! Jag vill inte skriva eller vara så här flännig, jag vill i n t e det..
Men jag kan inte låta bli, för du finns inte kvar min bästavän, det är inte du och jag längre & det är så oändligt förbannat mycke som gröper mig tom innifrån, hela hela tiden!

Jag skulle kunna skriva om precis vad som helst, PRECIS vad som helst.
För allt har hänt mig, allt har satt spår i mig, och ni står för varför. Det är pågrund av er jag sitter där jag sitter idag, ni har bara gjort det sämre, hela vägen. Jag önskar att ni mådde dåligt över det, att ni skämms lite grann. Men ni kommer aldrig göra det. Aldrig någonsin! & det får mig bara att falla ännu mer..

Jag hatar er på riktigt, ta in det, J A G  H A T A R, h a t a r  h a t a r  h a t a r




Jag har slitits ifrån så mycke, från min barndom (som jag knappt fick uppleva.. TYP)
Från vänner och från saker som jag borde, BORDE ha fått uppleva, vara med om!
-Jag kommer aldrig komma ifrån allt det här, det kommer alltid sitta kvar inne i mig, jag vet det..