abinitioadfinem

Just nu känns verkligen allt helt åt satan.. Jag vill bara lägga mig ner & sova igenom livet.
Jag orkar ingenting och jag vill inte riktigt heller. Å jag vet verkligen inte vad jag ska göra åt det..


Inatt vill jag inte sova & lär inte kunna det heller..
& imorn vill jag inte, verkligen verkligen INTE stiga upp klockan sju för att fara till Robertsfors..
Jag vill inte på soc, och jag vill inte höra vad dom ska säga, jag vill inte veta något av det där, jag vill inte veta av morgondagen i huvetaget! Jag vill bara hoppa över den, gömma mig under täcket eller fly åt helvette långt!

Jag vet att jag måste ta tag i mig själv, mitt liv. Men jag vet inte hur jag ska göra det eller vad jag ska måsta göra. Jag vet ärligt ingenting längre, jag orkar inte tänka jag orkar fan knappt andas längre. Så ont gör allt.
Det är så himla mycke! Och vad jag än gör, tänker eller ser så påminner det om någonting.

---

Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.

När vi växte upp, lekte livet,
vi var evighetens hopp.
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli,
oförbrukat fri.

Somrar svepte fram, 
jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt.
Hela livet var så skönt.

Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.

Frusna på en strand,
Flög vi med drakar medans 
tiden flöt iland.
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
himlen var så blå