abinitioadfinem

..så är jag jävligt glad över att isabell kom och festade med oss i fredags!
Det är helt galet hur mycke jag tycker om den människan!!! ♥

Jag har inte alltid varit snäll & det ber jag om ursäkt över. Men å andra sidan är det såna saker som man skrattar åt nu. Jag hade det jobbigt hemma, mådde dåligt & lät det gå ut över folk omkring mig, lärare, även vänner.. Men mest vuxna. Jag hatade alla vuxna! Spelade ingen roll vem det var.

Men, såna saker som jag gjorde.. Skämms jag galet mycke över. Jag var ett riktigt, riktigt dumt barn.
Jag menar verkligen, när jag säger det.. FÖRLÅT! Det tär i mig, om den bild jag haft/har.
Alla dumma grejer jag gjorde, och sa.. Jag skulle aldrig i världen ens tänka en sån tanke nu, ALDRIG!
Jag skulle inte ens drömma om att säga elr göra något i närheten av det jag gjorde DÅ. Verkligen A L D R I G!

Bilden vuxna har av mig än idag, (kan jag tänka mig) är att jag är oförskämd, omogen, stökig, bråkig, omogen, dum!, osv. osv. Jag har hört många "vänner", mest gamla då. Som har berätta om att deras föräldrar och andra ungdomar på skolan tex, snackade så mycke om att jag fick skyll mig själv över att jag hamnat där jag hamnat, och jag fick ta konsekvenserna av det jag gjort och blablabla.

FINE! VISST! Det var inte okej av mig på något sätt att betee mig som jag gjorde. Men att jag fick skylla mig själv? Jag visste inte bättre, jag fick inget stöd, ingen hjälp. Jag reagerade utåt av en anledning. Jag var tyvärr inte tillräckligt stark att ha det kvar inom mig. Så alla runt omkring fick ta smällen. Jag är lessen!

Jag vill verkligen be om ursäkt till Elisabeth, som jag hade som lärar i mellanstadiet, för alla miljoner gånger jag sårade henne, alla miljonergånger jag fick henne att gråta, fick henne att gå ut ur klassrummet & inte komma tillbaka. För alla gånger jag svek & brände min chanser som hon gång på gång gav mig. Jag är galet ledsen!

Eller Anki, som trodde på mig! Som faktiskt stöttade & aldrig gav upp, trotts mitt beteende imot henne.
Det är tack vare henne som jag började tänka framåt där ett tag, tack vare henne jag för första gången på alla dom åren, jag började anförtro mig för någon vuxen osv. Men sen gick det ju som det gick. Men jag kan ändå inte vara arg på dig. Inte idag! Men då var jag det..

Jag är så jävla ledsen och ja.. För allt jag gjort er! Ni är många. Alla mina vänners föräldrar också.
Jag ber om ursäkt, tusen gånger om för allt ni stått ut med. Hur jag mobbat era barn, skrikit & varit kaxig imot er, snackat skit hit och dit, bränt ner saker, gjort inbrott & allt vare nu har varit. FÖRLÅT!

Jag önskar att jag had kunnat göra något åt det idag..
Men, jag vet inte vad det sku vara. Måste få fundera på den!


..efter alla hem, alla placeringar och sånt hit och dit, så började jag fundera.
Jag satte mig ner & tänkte efter. Vill jag att dom där "hemma" i min by, ska ha rätt? Vill jag att allt snack om mig ska få vara det "sanna" snacket. Vill jag att dom ska få skaka på huvet och skratta åt mig?

Jag tänkte & funderade & bestämde mig för att näe, i helvettes jävlar!
Jag har kämpat mig upp varenda gång jag fallit, just för att jag int vill att dom/ni ska få ha rätt!
Jag vill kunna visa er att jag inte är någon bråkig, stökig, oansvarsfull tjej som skiter i allt.
För det är inte jag! Jag har lärt mig själv, efter dom här åren att ta vara på livet, dag för dag!

Möta alla människor med ett leende på läpparna! Skippa allt skit snack och alla fördomsfulla meningar.
Jag har lärt mig att hålla huvet högt, jag har förstått att bråk inte löser någonting. Jag har insett att jag vill hjälpa och inte kriga längre. Som man säger.. Det finns inga främlingar, bara vänner vi inte känner!

Från att ha snäst/fräst alla människor jag mött rakt upp i ansiktet, varit otrevlig, dum & obrydd till att bry mig, hälsa & VILJA lära känna nytt folk säger väl ganska mycket ändå?

Jag vet inte riktigt om folk ser mig som den "gamla" denice, eller om folk kanske ser att jag har mognat?
Att jag har tagit mig ur allt "det där" alldeles själv, lämnat det & bestämt mig för att skapa MITT egna.

Jag är tacksam för dom som se iaf.
Och isabell, jag är glad att vi har börjat prata/umgås igen.

Jag rycktes ifrån så många, när första familjehemmet stod redo för mig.
Och du var en av dom! På nästan tre år har vi inte setts/umgåtts/pratat. Men nu gör vi det igen! ♥

vi som små skitar i stallet!


3on, ronja, jag & du!




(sen orka jag int leta fler bilder, så jävla många album (A))

NU