abinitioadfinem

(tryck igång låten först!)

Det finns INGEN människa som jag älskar så mycket som Beatrice Anette Sandlund-Wall!
Jag avgudar hennes styrka och hennes mod! Jag ser upp till den människan nå så gud förbannat!
JUST, JUST, JUUUST DÄRFÖR!!! Gör det så jävla ont i mig när hon gör som hon gör.. 
Och jag hoppas att du ska inse att man får vara ledsen, man får visa sig svag för mig. DU blir ingen sämre person för att du inte orkar. Du behöver inte visa dig stark & modig å allt det för mig längre.
För jag vet, bea jag vet! Du kommer föralltid vara "hjälten" i min värld, spelar ingen roll längre!


Om jag ska skriva från "mitt håll" liksom. Så suger det här. Jaa! Det suger verkligen röv!
Jag hatar att jag knappt är 17 år gammal och redan less livet.. Jag hatar att vara 17 år & känna mig som 52. Jag hatar att jag är lillasyster & ändå få spela "storasyster" jämt. Jag hatar att jag redan har hunnit med det mesta. Även det som alla, verkligen ALLA barn/ungdomar ska få slippa. Jag hatar att jag känner såhär & att det faktiskt ÄR såhär. Jag hatar väldigt mycke nu för tin. Även från längre tillbaka i tin. Jag HATAR att min mamma skulle gå och dö mitt i allt! Jag hatar att livet har gått så jävla snett ända från dagen jag lärde mig gå. Jag hatar att jag vill så jävla mycke, men inte orkar.. Jag hatar, hatar, hatar, hatar att jag inte är tillräckligt stark, för jag vill! Jag vill verkligen! Jag har så jävla mycke planer & tankar om min framtid och jag VET att jag kommer fixa det!! Men när,är en annan femma.. Jag hatar att ingen såg vad som hände hemma, jag hatar alla hem jag bott på, jag hatar alla vuxna som aldrig någonsin har lyssnat! JAG HATAR ATT DET ÄR PÅGRUND AV ALLA DOM JAG SITTER HÄR & MÅR SOM JAG MÅR!
Jag hatar.. att jag aldrig någonsin har fått tid och ro att få vara barn...

Jag har så mycket mer att ge
och vill så mycket mer än det
Men det räcker liksom inte till
- ingenting räcker, som jag vill

Självförtroendet är = noll
Men det spelar egentligen ingen roll
För ingenting värt verkar finnas kvar
- inget blir mer, som det ändå aldrig var

Det är varken värt att leva eller dö
för en enda liten krusning på världens sjö
... sprider sig som ringar på vatten
- tänds och försvinner, som stjärnorna om natten

Utan frågor, finns inga svar
Men när jag undrar något, så finns svaren inte kvar
Det är alltid försent att ändra sig
- till och med innan jag ens har bestämt mig

En våldsam lust att slåss och gå på
för den jag är, och för att ni ska förstå
En liten prick bland tusen andra
- bättre att stanna än att fortsätta dödsvandra

”Jag vet inte” säger jag
Men den protesten blir bara mer och mer svag
Det finns så mycket som tas för givet
- trots dödskampen för att överleva livet

För att röra sig framåt, behöver seglen vind
Det fungerar liksom inte, om själva vinden plötsligt blir blind
Tyst och instängd bakom tomma skal
- Är det vad ni tycker, – att jag är onormal?

Det kanske är fel, allt jag säger och gör
Men jag kan bara inte rå för
att jag önskar, plågas och bara undrar, - hur?
Hur känns det att vara fri från min eviga bur?