abinitioadfinem

Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag har återigen fallit. Fallit så hårt att jag nått botten.
Jag hade aldrig ens kunnat drömma att det skulle bli så här dåligt igen. Aldrig någonsin!


Men nu sitter jag här igen. Skäms över den jag är. Över att jag misslyckats..Det gör så ont, så jävla ont!
Jag tror inte att ni förstår hur det känns, eftersom ingen tar mig på allvar, ingen tror eller tar det seriöst.
Varför vänder ni mig ryggen? Skäms ni också över mig? Eller vad är grejen?
Varför står inte ni kvar, alla ni som verkligen stod vid min sida, ni som sa att ni skulle stå kvar för alltid.
Ni som trodde på mig, ni som var stolt och såg upp till allt det jag stått ut med. Var är ni idag?
Idag när jag är påväg ner i samma jävla skit, idag när jag mår lika dåligt som då. IDAG när allt går åt helvette!!

Allt, å då menar jag allt. Sen dag ett till nu, spelas om och om igen i mitt huvud.
Alla slag, alla onda ord, alla ensamma, kalla nätter, alla bråk, alla tårar, alla skrik, alla rop på hjälp.. 
ALLT går inte bara igenom min skalle, utan min kropp, min själv, mitt..
Jag känner samma smärta som då, jag blir aldrig av med den. Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till.

Det finns ett par personer som jag VET läser min blogg som jag verkligen önskar att dom inte borde.
Eller egentligen önskar jag att alla som läser slutar. För det finns inget här ni har att se.
inte nu längre





Jag skäms över den personen jag är. För det jag är nu. Jag skäms över att ha fallit.