In loving memory

Jag känner mig tom, ledsen, arg, förvirrad, uppriven, ensam, trött, oförstående, besviken, fundersam osv osv. Men mest av allt ÄR jag, inte bara känner mig utan jag ÄR så fruktansvärt jävla ohjälpsam! Det finns ingenting jag eller någon annan kan göra åt det här!! Åt den här jävla sjukdomen c a n c e r. INGENTING! Ingen jävla ting!!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0