abinitioadfinem

Jag vill skriva ut precis hur jag mår och känner nu. Men jag kan inte!
Det gör för ont och det känns meningslöst..

Jag vet inte hur många gånger jag har dragit upp samma saker. Folk bara nickar på huvet och säger att dom förstår eller så skiter dom fullständigt i att ens "försöka". Det är inte riktigt något av dom här två som hjälper mig. Det blir iprincip bara värre.. Jag blir på dåligt humör bland annat, sen börjar allt om igen.


Nu är jag less, less på riktigt! Jag har fått nog.
Och nu tänker jag verkligen försöka få er att förstå! Iallafall för er som vill eller kan/vågar känna på lite av min smärta.

För det första kände jag att jag var tvungen att, tvungen på riktigt att skriva. För just nu är jag faktiskt riktigt sjukt deprimerad. Det förnekar jag inte! Inte igenom skrivandet iaf..
Jag har ont hela tiden.. Jag gråter & gråter, jag försöker springa eller sova bort det. OCH FÖR det mesta så fungerar det. Det smärtar mindre, men fortfarande känner jag mig sjukt tom, det känns typ som att något har grävt en helt.. Jamen tom, in ifrån. Det känns bara som att det är ett stor svart tomt ingenting. Och att det fortsätter grävas, det känns som att det snart går rakt igenom mig, ut genom min kropp. Och det känns..
Det kommer klyva hela mig, jag kommer falla pladask! Ligga där och verkligen aldrig ta mig upp igen.

Jag vet att jag egentligen inte borde gräva ner mig i det förflutna. Det som har varit, har varit och går inte att förändra. THAT´S IT!  Men samtidigt, går det inte att undvika. Jag kan inte leva i nuet! Vars jag än går, vad jag än gör stöter jag på just.. DET FÖRFLUTNA! Var jag än vänder mig står det där och gapskrattar mig i ansiktet. Jag fixar det inte. Jag klarar inte av att möta det =( Och inte heller gå förbi det..

Jag borde blicka framåt, förändra framtiden istället..
Men somsagt.. Det är lättare sagt än gjort.
Och nu gör det för ont, för ont för att kunna säga mer.. Jag som åtminstone skulle försöka få er att förstå..
Bra jobbat denice. Bra jobbat.. Jag får återkomma till allt det här i ett senare inlägg.





fina, fina tidvis med Lars Winnerbäck. Som jag faktiskt inte alls har gillat.
Ni kommer snart förstå varför jag började lyssna på honom!

Klicka igång låten, den är fin! Även ni som inte tycker om honom eller låten. Do it bara!!
Lyssna på texten, lyssna på det hela. Själva låten å han!

När jag vart placerad i mitt första familjehem, trodde jag ärligt att jag inte skulle klara att behålla mig själv vid liv.
Funderade ofta på hur och om jag skulle ta bort mig själv..

Efter några veckor, (en-två) hade soc varit till finafina, underbara systeryster bea och hämtat några väskor som sis hade packat ihop. Med mina kläder osv. Soc kollade såklart igenom allt innan jag fick det.
Men hur som helst! Jag minns det som igår. Jag låg där på sängen å gräääät, dag ut, dag in. Även när jag fått väskorna.. Det tog imot för varje plagg jag tog upp å la in i garderoben.. Tillslut fick jag nog å bara tog tag i allt som fanns omkring mig å kastade det åt alla håll. La mig på sängen å grät.. Efter ett tag började jag tänka och kom fram till att Bea är fortfarande BEA. Så jag började rota igenom ALLA väskor, ALLA fack. Jag hittade en stor godispåse, med alla mina favoriter i, några block som hon skrivit i och en mp3 spelare. I ett av blocket hade hon skrivit hur mycke hon älskade mig och att jag skulle kämpa på, även "efter regn kommer solsken"

Jag brast såklart ut i gråt igen. Tog mp3 å kröp ner under täcket.
Hon hade fyllt den med Lasses låtar från albumet Daugava. Jag började gråta ännu mer!

-Några få veckor innan det hela. Var jag sabina och Bea ute med bilen, dom stannade till och dom köpte då det albumet. Jag dog och höll för öronen varje gång vi var ut med bilen. Å dom spelade på högt å sjöng med. Varenda, varenda gång! Och jag tyckte varken om honom eller hans musik.

Men sen den dagen, är han bäst! Det är han, jag och mina fina systrar! ♥