abinitioadfinem

..Vissa saker gör en så arg, så ledsen, besviken å allt sånt på typ en och samma gång. Värst är nog alla dom här småsakerna som ploppar upp lite nu och då, jag hatare! Fy ush.. Och nått mer jag hatar är ju alla dom här tårarna som inte längre rinner. Jag "gråter" fortfarande för mycket, hela jävla tiden! Men det är liksom inte längre g r å t för det kommer ju inget? Det är bara känslan & smärtan innombords som är densamma.
På ett sätt är det kanske bra, men på ett sätt jätte dåligt. Lite skönt äre ju också, att slippa grina. Men ibland kan det ju vara skönt att bara lägga sig ner å låta allt komma? Ja, näe jag vet inte. Jag är lite kluven gällande det där. Och jag kan inte riktigt förstå mig på mig själv just nu. Förut kunde jag allvarligt inte grina, sen lärde jag mig. Jag lärde mig att öppna upp och bara släppa ut allt! Men nu verkar jag ju vara tillbaka på ruta ett igen, ..eller kanske ingen alls, bara virrar runt och försöker hitta åt den där första trygga balanserande rutan som förhoppningsvis leder mig framåt. För lite vilse och förvirrad känner jag mig faktiskt..
Men hur som helst. Just, just ikväll så gråter jag för alla människor, barn, ungdomar som har det svårt  - jag gråter för att jag älskar min systerson så mycket att det värker i hela hjärtat på mig varje gång jag ser eller tänker på honom - jag gråter för att min mor inte är i livet och kan leda mig rätt och komma med kloka ord som mammor brukar göra. Jag gråter för att jag aldrig fick lära känna min syster, Pernilla. & för att hon inte fick möjligheten att få leva sitt liv upp i hög ålder, jag gråter för att min biologiska far blivit så illa behandlad av personer runtomkring mig i släkten.  - men mest gråter jag nog för allt det här som aldrig släpper mig. Allt det här som sitter så djup, som drar ner mig gång på gång.. Jag gråter för att jag misslyckas & förstör för alla andra och mig själv jävlar hela tiden. Satan i helvettes jävla hor helvette! Fittsatan



Åå.. Nu då? Vad ska jag fortsätta med? Att jag egentlingen inte förtjänar ett skit? För så är det faktiskt..
Gång på gång på gång, går jag tillbaka till dom där kvällarna, sittandes i ett rum med ett gäng andra och förstör mitt liv. Eller så super jag skallen av mig. Jag sviker & sårar människor omkring mig. Bara för att jag är så förbannat jävla svag. Det funkar fan inte!  Men vad fan ska jag göra? Jag har gett upp mig själv för länge, länge sen. Och när jag på ett sätt, hittade tillbaka till något att kämpa för, ut över mig själv. Så sviker dom/det..
Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam och så.. Jamen tom liksom. Jag vet att det inte är lönt å sitta å grubbla å tänka på allt som varit, för det kommer alltid finnas med. Det kommer aldrig kunna göras ogjort. Men likförbannat dyker det upp, nästan varenda kväll. Jag hatar allt det här med ensamheten. Sovningen går åt helvette, jag drömmer om saker som hänt och sånt som jag är rädd för ska hända..
Hade jag bara känt mig trygg, stabil och med folk omkring mig som går att lita på. Hade jag fortsatt kämpa på, tagit en dag i taget liksom. Men det är så fruktansvärt omöjligt, för jag har ju inget/ingen kvar och jag misslyckas ju jämt, känns oönskad osv. Å då, oftast känns det lika bra att bara skita i allt.
..Att leva med en död mamma, en pappa som "alla" runt omkring skakar huvet åt, snackar skit om osv. en uppväxt som har varit ett krig från dag ett, misshandel, sochelvetten, hem på hem på hem utan någon egentligen anledning. Är så jävla svårt, det är så mycket! Det har liksom varit allt från sexuelltutnyttjad till ny vårdnadshavare. Jag kan inte minnas en enda lugn stund, direkt något har liksom lagt sig och jag bestämt mig för att fortsätta kämpa så har nästa slag kommit, som jag har sagt det känns som käft smäll på käft smäll hela tiden. Och nu känns allt det här ovärt också, äre ens lönt att publicera detta? Det känns så ovärt när jag försöker, för jag kommer ändå bara få höra hur "patetisk" jag är, att jag borde växa upp, sluta tycka synd om mig själv å blablabla. Folk vill inte förstå, folk försöker inte ens. Allt det här är ju som bara ytan, ni vet egentligen inte ens hälften av allt på djupet. Det där som sitter så förjävla hårt. Och ja, en till anledning till att jag aldrig pratar om det här, elr publicerar när jag skrivit saker är för att jag skäms. Jag skäms för det här jag är/har. Jag vill inte att folk ska få veta/se hur svag jag egentligen är. Jamen hur jag "sitter här och tycker synd om mig själv" som dom flesta tycker.. Det känns jobbigt. För jag vill va den där "starka" tjejen, som lyssnar å finns för alla andra, den som ställer upp och sätter alla andra framför sig själv. Den tjejen som jag alltid har varit, vill jag va. Men det har gått så förbannat för långt, så jag börjar såra och svika ist, utan att jag tänker mig för.. Jag tror jag ärligt ger upp här. Jag har fortfarande inte lyckats få ut varför jag beter mig som jag gör och varför saker är si och så. Men det här går inte längre. Jag borde flytta. Flytta till en annan stad, komma bort från allt och bara börja om på nytt. Känns det som. Men jag vet inte.. Allt som har hänt på slutet har fått mig att vända hela mig ut och in, jag.. det finns inga ord. Inga jävla ord. Godnatt



Axel Rudi Pell – Broken Heart