Dag 02/ min första kärlek
Oj, nu ska jag göra ett nytt försök. Fyy va svårt!
Men om man nu ska se det som min första kärlek så måste jag ju säga krillepillestoffer. Jag var kring 12-13 år och han fyra år äldre. Jag var in heaven och hade väl nätt och jämt drömt om honom. Kan ju säga att det var min "drömkille". Jag och Emma umgicks varje dag nästan och vi pratade JÄMT om honom. I skolan, på alla rasterna. Vid matbordet, på discon, i stallet, på affärerna osv. Varje gång jag såg han trodde jag att jag skulle leva på det tills min dödsdag, haha! Men jag hade nog aldrig känt mig som jag kände då. Alltså m i n f ö r s t a k ä r l e k! Blev ju inte sämre när vi faktiskt började umgås, HUR det nu gick till, haha. Och att han en dag blev min!=) Sånt som egentligen inte händer, men det hände. Nästan hela två år var vi tillsammans & vi lovade varandra livet osv osv, som dom flesta småa och nykära ungdomar gör. Men jag ljuger om jag INTE säger att det verkligen kändes rätt! ..men sen så vart jag familjehems placerad och vi fick inte ses eller så. Vi gled mer och mer ifrån varandra, det var otroligt jävla jobbigt och det är det ÄN idag! Det gjorde så ont att jag började söka mig till andra, jag ville känna mig älskad, trygg, känna värme och jamen.. Allt sånt som krille brukade ge mig. Så ja, jag "träffade" en annan kille. Vi var väl tsm nått år, men vi bråkade mest. Vi var aldrig särskilt snälla med varandra och jag hade ALLTID krill i tankarna. Sen när jag hade flyttats runt ett tag och sedan kom ut från sävast så gled även jag och johan ifrån varandra. Jag kände att det inte var rätt, att det som aldrig hade varit det. Så på den vägen är det. Jag sårade en människa otroligt jävla mycket och det är jag för jävla ledsen över! Det är jobbigt att ses nu såhär i efterhand, för varken han eller jag vet hur man ska bete sig, hur vi ska vara imot varandra. Ingen har ju som gjort slut utan det är allt runt om kring som avgjorde det liksom. Sen att det är mycket känslor och sånt iblandat. Mycke smärta.. Det är väl lite det som är jobbigt! MEN jag kunde inte vara mer tacksam över att jag faktiskt fått behålla honom som vän! Jag ser verkligen upp till hans godhet, den godheten jag fick av honom! Som jag verkligen behövde dom dagarna, veckorna, åren. För det var fan inte lätt då.
Så, ja tack krillepille! ♥
Men om man nu ska se det som min första kärlek så måste jag ju säga krillepillestoffer. Jag var kring 12-13 år och han fyra år äldre. Jag var in heaven och hade väl nätt och jämt drömt om honom. Kan ju säga att det var min "drömkille". Jag och Emma umgicks varje dag nästan och vi pratade JÄMT om honom. I skolan, på alla rasterna. Vid matbordet, på discon, i stallet, på affärerna osv. Varje gång jag såg han trodde jag att jag skulle leva på det tills min dödsdag, haha! Men jag hade nog aldrig känt mig som jag kände då. Alltså m i n f ö r s t a k ä r l e k! Blev ju inte sämre när vi faktiskt började umgås, HUR det nu gick till, haha. Och att han en dag blev min!=) Sånt som egentligen inte händer, men det hände. Nästan hela två år var vi tillsammans & vi lovade varandra livet osv osv, som dom flesta småa och nykära ungdomar gör. Men jag ljuger om jag INTE säger att det verkligen kändes rätt! ..men sen så vart jag familjehems placerad och vi fick inte ses eller så. Vi gled mer och mer ifrån varandra, det var otroligt jävla jobbigt och det är det ÄN idag! Det gjorde så ont att jag började söka mig till andra, jag ville känna mig älskad, trygg, känna värme och jamen.. Allt sånt som krille brukade ge mig. Så ja, jag "träffade" en annan kille. Vi var väl tsm nått år, men vi bråkade mest. Vi var aldrig särskilt snälla med varandra och jag hade ALLTID krill i tankarna. Sen när jag hade flyttats runt ett tag och sedan kom ut från sävast så gled även jag och johan ifrån varandra. Jag kände att det inte var rätt, att det som aldrig hade varit det. Så på den vägen är det. Jag sårade en människa otroligt jävla mycket och det är jag för jävla ledsen över! Det är jobbigt att ses nu såhär i efterhand, för varken han eller jag vet hur man ska bete sig, hur vi ska vara imot varandra. Ingen har ju som gjort slut utan det är allt runt om kring som avgjorde det liksom. Sen att det är mycket känslor och sånt iblandat. Mycke smärta.. Det är väl lite det som är jobbigt! MEN jag kunde inte vara mer tacksam över att jag faktiskt fått behålla honom som vän! Jag ser verkligen upp till hans godhet, den godheten jag fick av honom! Som jag verkligen behövde dom dagarna, veckorna, åren. För det var fan inte lätt då.
Så, ja tack krillepille! ♥
Kommentarer
Postat av: Sabina
Jag blir som vanligt så jävla flännig då vi prata om han!!
Trackback
