abinitioadfinem

Efter en extremt lång konversation blev jag tänkandes. Tänkandes på livet, tänkandes på vem jag är och hur jag faktiskt mår. Det är så mycket som skrämmer mig. Så mycket som går rätt och fel. Så mycket som förvirrar mig och så mycket som jag vill göra. Så mycket drömmar och så mycket rädslor av vart livet tar mig. Vad jag vill göra i framtiden.

Jag vet inte om jag faller eller stärks. Jag vet inte om jag bara blir värre och värre eller tvärtom. Jag känner mig helt, nollställd. Fast stirrande i en vägg i tankar om vad livet är för någonting. Man gör sin egen framtid. Man gör sina egna val. Man ska aldrig släppa sina drömmar, men man kan ändå aldrig nå dem utan att kämpa för dem. Och jag är rädd för just det. Rädd för att inte orka att kämpa, rädd för att en dag stupa i marken och inte ha kraften att resa mig längre. Ifall jag blir blockerad. Eller tom.

Jag orkar inte tänka mer för tillfället. Jag vet bara att jag vill leva, jag måste leva, jag vill leva på rätt sätt så jag kan se tillbaka på denna tid och vara stolt över mig själv. Jag vill leva. Jag måste.