kvar i nått jag lämnat
MEN.. det känns som om ingen tar mig på allvar. Jag har redan svårt att acceptera allt det här för mig själv.
Samtidigt ska jag måste förklara mig för personer i min omgivning varför jag inte kan komma och hälsa på, eller varför jag inte orkar/klarar utav å göra det eller det. ELLER varför jag är som jag är..
När man får höra att man borde göra si eller så, eller att folk -människor omkring mig liksom bara nickar eller jamen "visar" att dom förstår. Fast dom inte gör det! Eller att dom jamen.. Det är fruktansvärt jobbigt! Jag vill att ni ska förstå mig, peppa mig att fixa det jag ska göra. Utan att vara FÖR på eller låta arg, för det är inte hela världen om jag inte skulle fixa det.. Men bara ni visar att ni finns där och tror på mig, så känns det så mycket mindre jobbigt för mig! Jag måste få ta en sak i taget, jag måste få tid att acceptera, känna efter och ja.. Ta det i min takt helt enkelt. Det här suger, ja det suger verkligen! Men det går inte att göra något åt..
http://www.youtube.com/watch?v=aNrwl7rfraE
Lyssna på låten, jag vet att du kommer att tycka om den! Låt allt ta i din egen takt. Jag finns för dig om du vill prata och öppna dig för mig. Det hoppas jag att du vet att du kan, för jag lyssnar. Keep on and be strong. Jag vet att du kan!
tack så oerhört för din kommentar, det värmde verkligen. När jag läste detta inlägg tidigare idag, tänkte jag precis samma sak som det du skrev till mig. Vilken oerhört stark människa DU är. Jag kan ofta känna att det enda man vill är att NÅN ska förstå, eller åtminstone försöka att förstå. Ändå verkar ingen göra det. Jag känner ofta att jag vill visa hur oerhört ont det kan göra, hur jävulskt dåligt man ibland mår och hur svårt livet kan vara. Jag vill få folk att förstå! Ändå sitter man alltid där, utan att få fram ett ljud, samtidigt som man skriker inombords.
Jag har sagt det nån gång förut o jag säger det igen, jag tror verkligen på dig. Egentligen känner vi ju inte varandra o jag vet inte mycket om ditt liv, men jag är övertygad, verkligen övertygad, om att du bär på oerhörd styrka. Jag har de senaste åren försökt tänka att DET ÄR INTE HUR MAN HAR DET, UTAN HUR MAN TAR DET. Hur jävligt det än är, finns små ljusglimtar. För det är ju när det är som mörkast, man ser stjärnor. Jag tror det passar rätt bra in på dig också. Du är nog en liten stjärna som lyser oerhört starkt - just på grund av att du lyckats tränga igenom mörkret.
