are you leaving
Jag vill bara kunna få må bra. På riktigt!
För just nu måste jag kämpa varje dag för att inte tänka, jag måste kämpa för att hålla humöret uppe. Kämpa för att inte bryta ihop, kämpa för allt i stort sett. Jag hatar det.. Och ibland skiter jag i det, jag orkar liksom inte och då KOMMER allting. Slutar jag att hålla imot, sluta kämpa så bryts typ min kropp itu, det känns som den vänder sig ut och in. Allting, verkligen allt kommer och tårarna sprutar. Jag får panik och vet inte var jag ska ta vägen. Allt blir sämst och negativt. Inget är bra. Inte ens min hund, min systerson eller pojkvän nästan. Jag blir så jävla nere att inget hjälper typ..
Anledningen till det här är just för att jag känner mig så JÄKLA ensam. Och har väl i stort sett alltid gjort det.
Och näe, det är liksom inte ensam på det sättet. Jag vet att jag har några väldigt nära här hos mig, och som alltid skulle ställa upp. Men det finns INGEN eller INGET som någonsin skulle kunna fylla det tomrum, svarta hål som jag känner och har. Hur lycklig jag än skulle vara så skulle den där olyckliga känslan alltid finnas där. Jag kommer fasen aldrig kunna bli hundra procent glad, lycklig eller nöjd med något. Det kommer alltid finnas en känsla som gör så himla ont för både mig och för min omgivnig som får lov att stå ut med mina utbrott och annat.. Det suger!
Jag tror att en stor anledningen till det är att mamma gick bort när jag var så liten..
Och att jag inte riktigt har min familj på så sätt som alla andra har omkring sig. Jag har egentligen ingen jag kan luta mig tillbaka på som en 17åring ska kunna göra. Jag har ingen som kan leda mig rätt eller..
Jag har helt enkelt inte det där som alla andra ungdomar har eller har fått växa upp med. Och just nu känner jag mig ärligt vilsen & jag är orolig för framtiden..
Vissa kvällar när jag ligger i sängen och känner mig jätte ledsen så önskar jag, jag verkligen önskar att min mamma var vid liv. För var hon det. Eller om hon kunde komma ner nu bara för en stund så skulle jag krypa upp i hennes famn, bara ligga där och få känna lite mamma kärlek. Få höra hur stolt, ledsen, glad osv hon är över saker jag gjort. Jag skulle vilja känna hennes kärlek.. Hennes värme. Jag skulle vilja få känna mig trygg för en sekund=(
Jag vet att vissa tycker att jag är dum i huvet och verkar vrickad gällande tony bland annat. Men jag är så otroligt jävla rädd att förlora honom. Jag har i stort sett förlorat allt och har egentligen bara honom som VERKLIGEN finns där. Han är ett otroligt stöd för mig i min vardag. Och skulle nog inte klara en ända dag utan honom.. Och näe, så ska det inte va. Men just nu är det så och i framtiden hoppas jag kunna stå på egna ben men just idag går inte det.. Och jag är glad, otroligt glad och tacksam över att du finns och att du ställer upp för mig tony jag hoppas du vet det! ♥ Och jag ber så himla mycket om ursäkt över hur jag är ibland men jag kan ärligt inte vara utan dig. Jag tror inte jag har känt mig så älskad och så värd för just den jag är någon gång alls.
Vet inte vad jag ska skriva mer.. För en del som läser det här kommer det nog vara helt.. Ja helt knas?
Men jag ville bara skriva av mig lite, och det är väl egentligen inte tänkt att folk ska förstå på nå vis..
Dom som gör det dom gör det och dom andra gör inte det, så äre ju som bara..
Jag har iaf haft en halv jobbig dag idag.. Därför jag kände för att lätta mitt hjärta lite.
Äh, skit samma
För just nu måste jag kämpa varje dag för att inte tänka, jag måste kämpa för att hålla humöret uppe. Kämpa för att inte bryta ihop, kämpa för allt i stort sett. Jag hatar det.. Och ibland skiter jag i det, jag orkar liksom inte och då KOMMER allting. Slutar jag att hålla imot, sluta kämpa så bryts typ min kropp itu, det känns som den vänder sig ut och in. Allting, verkligen allt kommer och tårarna sprutar. Jag får panik och vet inte var jag ska ta vägen. Allt blir sämst och negativt. Inget är bra. Inte ens min hund, min systerson eller pojkvän nästan. Jag blir så jävla nere att inget hjälper typ..
Anledningen till det här är just för att jag känner mig så JÄKLA ensam. Och har väl i stort sett alltid gjort det.
Och näe, det är liksom inte ensam på det sättet. Jag vet att jag har några väldigt nära här hos mig, och som alltid skulle ställa upp. Men det finns INGEN eller INGET som någonsin skulle kunna fylla det tomrum, svarta hål som jag känner och har. Hur lycklig jag än skulle vara så skulle den där olyckliga känslan alltid finnas där. Jag kommer fasen aldrig kunna bli hundra procent glad, lycklig eller nöjd med något. Det kommer alltid finnas en känsla som gör så himla ont för både mig och för min omgivnig som får lov att stå ut med mina utbrott och annat.. Det suger!
Jag tror att en stor anledningen till det är att mamma gick bort när jag var så liten..
Och att jag inte riktigt har min familj på så sätt som alla andra har omkring sig. Jag har egentligen ingen jag kan luta mig tillbaka på som en 17åring ska kunna göra. Jag har ingen som kan leda mig rätt eller..
Jag har helt enkelt inte det där som alla andra ungdomar har eller har fått växa upp med. Och just nu känner jag mig ärligt vilsen & jag är orolig för framtiden..
Vissa kvällar när jag ligger i sängen och känner mig jätte ledsen så önskar jag, jag verkligen önskar att min mamma var vid liv. För var hon det. Eller om hon kunde komma ner nu bara för en stund så skulle jag krypa upp i hennes famn, bara ligga där och få känna lite mamma kärlek. Få höra hur stolt, ledsen, glad osv hon är över saker jag gjort. Jag skulle vilja känna hennes kärlek.. Hennes värme. Jag skulle vilja få känna mig trygg för en sekund=(
Jag vet att vissa tycker att jag är dum i huvet och verkar vrickad gällande tony bland annat. Men jag är så otroligt jävla rädd att förlora honom. Jag har i stort sett förlorat allt och har egentligen bara honom som VERKLIGEN finns där. Han är ett otroligt stöd för mig i min vardag. Och skulle nog inte klara en ända dag utan honom.. Och näe, så ska det inte va. Men just nu är det så och i framtiden hoppas jag kunna stå på egna ben men just idag går inte det.. Och jag är glad, otroligt glad och tacksam över att du finns och att du ställer upp för mig tony jag hoppas du vet det! ♥ Och jag ber så himla mycket om ursäkt över hur jag är ibland men jag kan ärligt inte vara utan dig. Jag tror inte jag har känt mig så älskad och så värd för just den jag är någon gång alls.
Vet inte vad jag ska skriva mer.. För en del som läser det här kommer det nog vara helt.. Ja helt knas?
Men jag ville bara skriva av mig lite, och det är väl egentligen inte tänkt att folk ska förstå på nå vis..
Dom som gör det dom gör det och dom andra gör inte det, så äre ju som bara..
Jag har iaf haft en halv jobbig dag idag.. Därför jag kände för att lätta mitt hjärta lite.
Äh, skit samma
Kommentarer
Trackback
