abinitioadfinem

Jag vet inte var jag ska börja.. Men nu släpps en bomb!
Omkring jul fick jag reda på att jag var gravid och igår hade jag en tid på kvinnokliniken. Det visade sig att jag var i åttonde veckan. Plus några dagar då.. Men det fanns inget foster. Läs mer om det här http://se.babycenter.com/pregnancy/antenatalhealth/scans/blightedovum/

Efter att jag fått veta det så ville jag gå ut och berätta för Tony, som satt i väntrummet..
Men jag orkade inte riktigt & jag förstod som inte vad dom sagt. Men jag blev skickad till ett annat rum för att prata om hur vi skulle gå till väga nu. Och eftersom jag var i vecka åtta så skulle det bli att ta tabletter som påskyndar "missfallet". Jag fick tid redan imorgon. För att komma in och ta första tabletten och även få med mig smärtstillande och det "andra" pillret. Som jag då skulle ta fredag morgon just innan jag skulle komma in. Sen sku jag åka dit, få ett rum och sedan ligga där fyra te sex timmar så att allt skulle komma ut liksom.. MEN

Jag och tony han komma hem. Min mage gjorde fruktansvärt ont. Jag tog ipren & gick och la mig, efter en stund kände jag att jag börja blöda som en gris typ. Springer på toa och ja. Då hade det börjat.. Mitt missfall.

Jag är HELT ärlig om jag säger att jag ville dö, försvinna, skrika, bara gå upp i rök. Det är det värsta jag någonsin varit med om. Alltså smärtan går inte att beskriva. Det gjorde så ont att det knappt gick att gråta. Och inte nog med det. Jag spydde TRE ggr som en jävla fontän, just för att det gjorde så ont. Hela kroppen skakade av smärta. Jag tog nya alvedoner på alvedoner, men det kom bara upp med spyan. Så inte ens en liten värktablett fick min kropp.. Jag var arg, ledsen, GALEN. Jamen allt.. Det kändes orättvist att min kropp stötte ut det, nu när jag hade fått tid att göra det på nus. Jag hade ju åtminstone fått smärtstillande då..

I över sex timmar på gick det. Jag kunde inte ligga, inte sitta, inte stå, ingenting gick. Jag vred och åmade mig fram och tillbaka, upp och ner när smärtorna kom. Jag slutade även andas. Kallsvettades osv. Blödde ju även som en gris hela tiden. Fy och fan..

Allting började ju kring fyra, halv fem i går eftermiddag. Och kring ett i natt trodde jag att jamen allting hade kommit ut som. Kände dock fortfarande av lite smärtor i magen men det var inte som tidigare. Så jag tog mig till köksbordet och tony gjorde mig en macka. Fick i mig halva typ.. Sen gick vi och la oss. För första gången på hela kvällen han fick komma in i sovrummet^^  Klarar inte av folk omkring mig när jag mår dåligt eller har ont så han låg på soffan å va orolig, stackarn. Men hur som helst. Vi la oss och magen börja göra ont igen=( Vid sex imorse kunde jag somna, då hade det som gett sig. Men nu börja jag känna av lite. Men det är mer som starka mens smärtor nu. Så det går ju att härda. Men fy vad slut jag var igår och kroppen bara skaka och skaka. Önskar verkligen ingen det här. Önskar inte ens att det fanns en sån här smärta. Lider verkligen med alla som genomgår det eller har genomgått det här. Eller kommer att genomgå det. Ush..


Men annars mår jag väl rätt bra. Försöker att inte tänka så mke. Men det kommer väl kanske med dagarna..
Men tror det hade tagit mer om det hade varit ett foster. Då hade det nog varit lite mer jobbigt att acceptera ett missfall. För somsagt kan ju det här hända alla. Att det aldrig utvecklas något.. Men men